Rasinfo

" Den vänliga Jätten med ett hjärta av trygghet”

 

Historia

Det finns många legender om den vänliga jätten. Den vanligaste är att Maine Coon katten skulle vara en korsning mellan en katt och en tvättbjörn, därav namnet coon

På USAs östkust på gränsen till Canada, ligger staten Maine. Det är därifrån man tror att rasen kom till, genom parning av en mängd olika långhårskatter.

 

På 1800- talet var katten populär att ställa ut, men försvann runt 1920 -talet. Detta då raser av typ perser blev mer populära. 1968 hade rasen återkommit och The Maine Coon Breeders and Franciers Accosiatoin (MCBFA) bildades.

De första katterna var bruntigré. 1986 importerades den första Maine Coon till Sverige via England och den första kullen föddes 1989😊.

 

Storlek

Maine Coon kan bli ganska stora. En fullvuxen hane kan väga mellan 6-9 kg och en hon mellan 4-6 kg.

 

Utseende

Huvudet är fyrkantigt, kinderna höga och dominerade. Nosen är medellång och fyrkantig. Ögonen är stora och ovala och ligger långt från varandra. Hakan ska vara kraftig. De stora öronen ska vara väl pälsade men tydliga tofsar. Kroppen ska vara lång och benen medelhöga i förhållande till kroppen. Bakbenen får inta vara högre än frambenen så att katten lutar.

Pälsen är kraftig och silkeslen och behöver lite underhållning. Den är också motståndskraftig mot vatten. Svansen ka vara buskig och lika lång som kroppen.

Tassarna är rejäla med päls emellan tårna vilket kallas för snöskor😊.

 

Färg

Alla färger tillåtna utom choklad, lila och siames maskat

 

Temperament

”som en hund i en kattkropp”. Maine Coon gillar att apportera olika saker man kastar till den. Vi har haft katter som sprungit runt med rena bebisblöjor och burit på. Även att hämta små foliebollar är populärt.

Maine Coon är en väldigt social, lekfull trygg och stabil katt. Det speciella med Maine Coon är nog dess läte. Den jamar gärna inte utan kvittrar mer ”brrp”. Den Leker gärna med vatten och krafsar ofta bredvid sin matskål. Vissa tror att den ska sätta sig och kissa😊, men det är en urgammal vana att gräva fram sin mat eller gömma den som inträder. Maine Coon går väldigt bra ihop med andra husdjur. Den är lätt att lämna bort till kattvakt. Maine Coon är oftast ingen ensamkatt! Vi brukar rekommendera att man först köper en katt och präglar den. Sedan är det väldigt populärt om man införskaffar en kompis😊.

 

Vill du veta mer om Maine Coonen gå in på: mainecoonkatten.se

 

Hälsa

Våra katters hälsa är väldigt viktigt för oss. Genetiska sjukdomar existerar bland alla raser, raskatt som huskatt. Man kan aldrig lämna några garantier, men genom att testa våra avelsdjur för de vanligaste sjukdomarna så vet vi också vad det är vi har att avla på och det gör det lättare för oss att välja partner.

Således testar vi våra avelskatter för de genetiska sjukdomar som är mest vanliga inom Maine Coon aveln. -Höftledsdysplasi (HD)

- Hypertrofisk cardiomyopati (HCM), både ultraljud och via DNA

-Spinal Muscular Atrophy (SMA)

-Pyruvate Kinase Deficiency (PK)

 

 

Hypertrofisk cardiomyopati (HCM)

HCM är den vanligaste hjärtsjukdomen på katt, oavsett ras. Sjukdomen innebär att hjärtats väggar blir förtjockade, det betyder att det finns mindre plats för blodet inne i hjärtrummet och mindre blod kan pumpas ut. Sjukdomen upptäcks ofta genom att katten får vätska i lungorna (lungödem). Andra symtom är blåsljud, arytmi, galloperande hjärtrytm, andfåddhet och blodpropp i stora kroppspulsådern. Förr eller senare dör katten i HCM. Alltfler låter regelbundet ultraljudsundersöka sina avelskatters hjärtan för att undvika att anlaget förs vidare. I januari 2004 startade Maine Coon-katten ett hälsoprogram mot HCM. Läs mer här:

Läs mer om HCM:

Feline Hypertrophic Cardiomyopathy

 

Höftledsdysplasi (HD)

HD innebär en defekt på höftleden så att höftledskulan inte ligger rätt i höftledsskålen. Katter med mild HD kan leva utan några besvär, medan grav HD kan innebära svårigheter för katten att röra sig, samt även smärta i samband med ledinflammation. Det går dock att operera en katt som har besvär och resultatet är så gott som alltid lyckat. HD graderas i en skala från utan anmärkning (u.a) till 3 (grav HD).

Maine Coon-katten, den svenska rasföreningen, startade i januari 2000 ett register för HD-röntgade katter för att kartlägga förekomsten av HD. Ansvarsfulla uppfödare röntgar sina avelsdjur då de fyllt ett år och skickar in röntgenplåtarna för avläsning till en specialist inom området. Denne skickar i sin tur resultatet till HD-registret. HD nedärvs recessivt och antagligen också polygent. Det innebär att två fria katter kan få en avkomma med HD och omvänt, två katter med HD kan få en frisk katt. Därför är det viktigt att röntga varje generation avelsdjur för att minska risken för HD.

Läs mer om HD:

Feline Hip Dysplasia Awarness

 

 

BAER test

De som föder upp vita katter hörseltestas neurologiskt, med ett så kallat BAER test. Det är det enda sättet att få veta om katten är 100 % hörande. Ett "skrammeltest" kan inte visa om katten är ensidigt döv.

 

Spinal Muscular Atrophy - SMA

SMA är inte speciellt vanligt förekommande inom rasen. Endast ett fåtal drabbade katter har identifierats i Sverige. Dock verkar det vara vanligare i USA.

Spinal Muscular Atrophy (SMA) är en neuromuskulär sjukdom som orsakar muskelsvaghet.

Normalt så drar muskler ihop sig och flyttar delar av kroppen när signaler från hjärnan passerar genom ryggmärgen genom framhornscellerna. Varje framhornscell är ansvarig för att skicka signalen vidare via andra nerver till musklerna. Vid SMA är det något fel på framhornscellerna. Alla nervimpulser från hjärnan till musklerna skickas inte vidare, och detta får till följd att musklerna försvagas och förtvinar.

Mer info om SMA finns att läsa på Pawpeds.

Pyruvate Kinase Deficiency (PK)

Vad innebär PK-brist?

PK-brist är en förkortning för ”pyruvate kinase deficiency”. Det är en ärftlig sjukdom, som finns hos flera djurarter. Pyruvatkinas är ett enzym som behövs för att röda blodkroppar skall fungera normalt. Om det är brist på enzymet kommer de röda blodkropparna få förkortad livslängd och följden blir en anemi (”blodbrist”). PK-brist beror på en mutation på den gen som ger ”receptet” för tillverkning av pyruvatkinas. Mutationen ärvs recessivt. Individer med en normal och en muterad gen blir bärare. Eftersom bäraren har en normal gen kommer katten att kunna producera tillräcklig mängder pyruvatkinas för att blodkropparna skall fungera normalt. Katter med två muterade anlag däremot kommer förr eller senare få symtom på blodbrist.

 

De vanligaste symtomen, trötthet, dålig kondition och bleka slemhinnor kommer periodvis och uppträder ofta inte förrän katten är några år gammal. Många katter klarar sig bra med sin blodbrist och kommer få en normal livslängd. I sällsynta fall dör katten redan i 1-2 årsåldern. Katter med symtomgivande blodbrist behandlas med kortison.

Kan man förebygga PK-brist?

Katter med mutation på PK-genen (både bärare och sådana som har risk att utveckla blodbrist) kan idag identifieras med ett DNA-test. Både blodprov och cellprover från munhålan kan användas för analysen. Därför kan man genom att testa sin katt få svar på dess PK-status och därigenom förebygga att para 2 bärare.

Mer om PK brist finns att läsa om på Pawpeds

 

 

BAER test

De som föder upp vita katter hörseltestas neurologiskt, med ett så kallat BAER test. Det är det enda sättet att få veta om katten är 100 % hörande. Ett "skrammeltest" kan inte visa om katten är ensidigt döv.

 

 

Genpool

De flesta genetiska sjukdomar uppkommer genom s.k inavelsdepression. Katterna är helt enkelt alltför inavlade. För att maine coonen som ras ska bli friskare och sundare behövs en större och mer varierad genpool. Genom överanvändning av vissa linjer har Maine Coonens avelsbas blivit alltför smal. Hela 70% av den internationella maine coonens genpool härrör från endast 5 noviskatter!

Genom att använda äldre, mindre använda linjer, samt introducera helt nya novislinjer från Maine och nordamerika kan rasens avelsbas breddas. Därmed kan också maine coonens hälsa stärkas.

De fem vanligast förekommande noviskatterna i dagens Maine Coon katters stamtavlor är följande:

•1) Andy Katt of Heidi Ho, hane (ca 20% av genpoolen)

•2) Bridget Katt of Heidi Ho, hona (ca 20% av genpoolen)

•3) Dauphin de France of Tati-Tan, hane (ca15% av genpoolen)

•4) Tatiana of Tati-Tan, hona (ca 8% av genpoolen)

•5) Smokie Joe of Whittemore, hane (ca 7% av genpoolen)

Dessa katter levde på 1960- och 70-talen. Har du en Maine Coon kan du med allra största sannolikhet hitta dem någonstans längst bak i stamtavlan😊 Dessa katter brukar benämnas "top 5" och genom att beräkna deras förekomst i stamtavlorna får man en bild av hur intressant stamtavlan är ur ett utparningsperspektiv.

 

Att räkna förekomsten av "kloner" är ett annat sätt. "Klonerna" är alla avkommor efter Heidi Ho Sonkey Bill och Tanstaafl Polly Adeline of Heidi Ho och de föddes åren 1979-1982. Benämningen fick de givetvis eftersom de var så otroligt lika varandra. (En domare frågade en gång om de möjligtvis var klonade?) Eftersom "klonerna" var mycket framgångsrika vid utställningar ville uppfödare förstås använda dem i sin avel. Därefter inavlades deras avkommor i sin tur med varandra. Idag härstammar hela 40% av generna i genpoolen efter dessa bröder och systrar, dvs "klonerna".

 

 

Läs mer på:

The Maine Coon Herritage Site

 

För dig som är mer intresserad av Foundation och kloner😊

När en uppfödare tar in nya foundation linjer i katteriet för första gången kommer denne troligen att ställa sig denna fråga: Vilken typ av test avel är den mest avgörande? Hur är det med inavelstester? När är dom nödvändiga och när börjar dom bli ganska lönlösa?

Även om de flesta tror att incest kommer att ge klarhet om recessiva gener kommer en sådan testperiod i verklighet bara ge oss svag och ofullständig information. Vanligtvis har nya foundation katter en genotyp som är okänd för oss. Okända genotyper innebär att vi inte vet om dom är bärare eller inte. Bärare av vad? Vi vet inte riktigt vad vi letar efter hos en ny foundation katt eller hur? Med andra ord är det omöjligt för oss att kalkylera hur många katter som skulle behövas för att erhålla ett slutgiltigt resultat av något. Det är nu inavels test kommer att påverka. Eftersom vi inte kan förutspå troligheten på foundation katternas speciella recessives måste vi kanske producera många inavlade kullar för att få veta mer om nya linjer. Detta kan mycket väl gälla 100 kattungar eller mer.

Hur ser vi etisk på det med långa test uppfödnings perioder? Om vi parar helsyskon genom åtskilliga generationer skulle vi i viss utsträckning automatiskt få likvärdiga t- och b-celler i kattungarna. Eftersom dessa cellerna är ansvariga för att känna igen och bekämpa sjukdomar skulle immunförsvaret på djuret således förminskas. Några gamla uppfödare av vår ras har gjort många inavelstester för att få veta mer om gömda färger eller att förbättra typen.(det ska nämnas här att den bästa väg att få reda mask faktorn hade varit att para en foundation katt med en siames istället för ens bror - men detta var vid sidan av). Det som producerades/föddes var ofta kattungar med kronisk snuva och känsliga magar, och som höll till i en nästan steril omgivning för att hålla sig någorlunda friska. Om den här typen av avel görs över åtskilliga generationer kommer det med all sannolikhet att födas många bebisar med stor chans att dö av cancer i tidig ålder, ha fruktansvärda gommar och tänder, utveckla alla sorters allergi och/eller bli kroniska bärare av URI (övre luftvägs infekton). Allt detta just för att de har ett svagt immunförsvar. Visste du att schizofreni och retligt beteende också kan vara en effekt av inavels depressioner? Det verkar vara förbisett att de nya ägarna av våra "biprodukter" är dom som får betala den medicinska vården, ifall avels test perioden påverkade immunsystemen på kattungarna. Mitt ibland våra projekt- för det mesta med goda avsikter, håller jag med om att vi ibland tenderar att glömma att det inte bara gäller stamtavlor och genetik. Med tanke på att sällskapshem vanligtvis är den bästa miljön för våra bebisar skulle detta vara rättvist mot ägaren och den lilla varelsen?

Här ska det också nämnas att embryon med svåra defekter föds inte utan absorberas oftast. Det enda tecknet skulle vara att storlekarna på kullarna skulle vara mindre. Det är väldigt vanligt att ungarna i inavlade kullar absorberas eller är dödfödda. Skulle de "osynliga" absorberade kattungarna vara de med inbuktade bröstkorgar? Skulle de två dödfödda i vår kull ha utvecklat en svans knick när de var 5 månader -- vem vet? -Har vi inte fört in nya foundationlinjer för att få in fräscht blod till rasen? - bara för att till slut vara tillbaka i samma mönster som vi försökte att komma ifrån. Det ska också nämnas att vissa kolonier av Foundation katter redan har en viss del av inavel. De ska verkligen inte inavlas mer.

Om en uppfödare vill veta om foundation katten bär en viss enkel recessiv gen kan han/hon para den katten med en känd bärare. I detta fallet skulle cirka 16 kattungar behöva produceras för att vara 99% säker på att foundationkatten inte är bärare av det specifika genetisk felet. Dessa katter skulle inte behöva inavlas. Då skulle vi springa på problemet med en försämrad genpool. Efter fasen med testning av våra 16 kattungar så skall vi logiskt blanda våra nya linjer med vanliga show linjer och integrera det nya blodet i den vanliga gen poolen. Eftersom alla ras katter redan är relativt inavlade, i själva verket bär många av dem samma genetiska defekter. Med detta menas att avkommorna till dom "testade linjerna" kommer att gå tillbaka till den drabbade genpoolen och samma problem kommer att poppa upp igen efter två generationer. Vad har vi då nått med detta? Skall vi då fortsätta med att producera 16 kattungar till med en känd bärare i nästa generation - och i nästa generation?

Hur är det med "7 kitten method"? Vissa människor tycker att det skulle verka mer vettigt om en partner bar den oönskade genen homozygot. Denna katt skulle sen bara behöva att producera 7 kattungar för att bli 99% säker att den andra partnern skulle vara fri från denna specifik gen. Här är då en annan fråga? Logiskt sett om den katten bär genen homozygot skulle den också uppvisa det (ser ni problemet) eller? Så om det genetiska problemet är allvarligt vill vi då producera åtskilliga kullar bara för att få veta om vår nya foundation katt bär samma gen? Å andra sidan sett OM det genetiska felet inte är allvarligt och vi bara vill veta om ett oönskat skönhetsfel såsom medaljong eller en svans knick då skulle 7 kitten method säkerligen ha varit användbart - om det inte hade varit för dessa älskvärda polygener!

En annan aspekt är det här med nya gen mutationer. All test avel kan producera åtskilliga nya gen mutationer som inte hade kommit upp i någon annan uppfödning, inte heller med samma avelspar. Med andra ord kattunge nummer 15 eller 16 skulle kunna uppvisa den dåliga gen som vi letat efter- men inte för att föräldrarna bär på den utan för att den dåliga genen plötsligt bytt cell.

Även om nya foundation linjer är noggrant skannade och testade av ansvarsfulla foundation uppfödare, kan man ändå inte garantera att dessa linjer är fria från genetiska fel. Sanningen är att ingen levande varelse är fri från genetiska fel. Människor som vill starta med "en ren foundation stam" måste förstå att det egentligen inte finns någon ren foundation stam. Alla katter och alla linjer bär på oönskade recessives. Där finns inga rena linjer och det finns inga perfekta katter. Om vi skulle göra en inavels test på våra vanliga show linjer - med efterföljande selektion, hur många katter skulle det bli kvar i våra avelsprogram? Om vi vet svaret varför i hela friden skulle vi då ens tänka tanken att test avla på våra foundation katter? Det verkar som om denna metod skulle vara ett steg bakåt. Det skulle var som att vi försöker avla på det oönskade istället för att direkt börja avla på de önskade egenskaperna.

Här är en annan tanke för dom som fortfarande tror att de känner till de accepterade showlinjerna och endast bryr sig om alla fruktansvärda fel en foundation katt kanske bär: Inavels tester där den ena föräldern är av nya foundation linjer och den andra föräldern är en med full stamtavla så skulle det inte ge oss mer bevis av "renhet" på våra nya linjer än vad det skulle ge oss bevis på "renhet" i våra gamla linjer. Varför? Därför att dom recessiva generna skulle bäras av båda föräldrarna, för att till slut uppvisas hos avkommorna. Med andra ord, om ett problem poppar upp, skulle inte dom nya linjerna ha någonting oönskat med sig i vårat avels program som vi inte alla redan hade.

Uppfödare tar ofta in en utparnings katt i katteriet, som i medel består av 5 till 15 katter eller mer och med snäva stamtavlor. Denna nya utparnings katt har sen till uppgift att balansera ut genetiska defekter som har visat sig över många år. Vanligtvis fungerar det inte så. Det tar tid att avla bort något. Vi lurar oss själva om vi tror att vi kan snabba upp saker och ting med inavels tester. Om vi nu gör dom ändå, kan vi vara säkra på att våra inavelstester KOMMER att skapa problem för att våra foundation katter bär på oönskade gener precis som vilken annan katt - det finns ingen anledning att test avla! Vad gör vi när vi får veta? Kastrerar och steriliserar allt och börjar om från början? Och sen om ett annat problem dyker upp i våra andra nya linjer (vilket troligtvis kommer att hända, och om det bara är från alla inavelstesten :-) skall vi då lägga ner dom linjerna också? Eller behåller vi avkommorna till avel och gömmer komplikationerna från andra, bara för att vi ska kunna ge dom vad dom förväntar sig av oss - "rena" foundation linjer? Oavsett, varför inavla för att ta reda på vad alla andra förväntar sig?

Summarum: Defekta recessiva gener kan bara elimineras i viss utsträckning, det spelar ingen roll om eller hur många tester som blir gjorda. Detta är sanningen för alla Maine Coon katter Vårt hopp är att ta in obesläktade blods linjer och avla dessa med våra vanliga show linjer. Dessa katter kan bringa nya problem för våra gamla linjer lika mycket som våra gamla linjer kan ge ytterligare problem för våra nya foundation katter. Men, problemen med de genetiska felen kan minimeras eller till och med korrigeras över ett par generationer - så länge som vi håller oss ifrån inavel. En recessiv gen kan bara bli ett problem om båda föräldrarna bär på genen. Chansen att två katter bär på samma gener är mycket mindre om de är obesläktade. Om ett problem uppstår kan vi ta itu med det där och då. En kombination av TOS (Testing for genetic diseases, Outcrossing and Selecting) är inte svaret på alla hälsoproblem. Men en utparning är definitivt den mest effektiva vägen till att reducera immun relaterade problem. Utparning kombinerat med tester och selektering är också i viss utsträckning ett effektivt verktyg att ta till när det gäller problemen med genetiska sjukdomar. Hade vi undvikit att avla med för begränsade genpooler från början hade vi inte behövt betala för dyra HCM och HD test idag - just för att dessa problem skulle inte existera i den överväldigande utsträckning som den gör. Många av oss strävar efter en god hälsa, men vi kommer nog aldrig riktigt att lyckas med våra mål och visioner. Även med dom bästa avsikterna kommer avel alltid att vara en chansning och en massa jobb, Vi fortsätter att be och hoppas på det bästa. Även om hoppet kan vara bräckligt så öppnar sig evigheten.

 

Källa: Pawpeds.com